sexonthebeach

Nu jäklar händer de mycket, har de senaste dagarna gjort en massa intressanta upptäckter om mig själv, folk i min omgivning och om min oförmåga att släppa taget och bara låta allt gå som de går...
Sedan ett antal år tillbaka har jag aldrig tillåtit mig själv att släppa någon riktigt nära av rädslan att bli sårad av den jag älskar.  För någon månad sedan beslutade jag mig för att jag skulle göra ett tappert försök att bryta ner denna barriär som funnits runt mig och det verkar som att jag har lyckats.  Jag kanske inte har släppt någon väldigt nära inpå livet ännu men däremot finns en känsla inom mig som jag knappt minns, jag tror jag älskar igen.  Ni kanske tycker det är löjligt men om ni visste hur instängd jag varit i mig själv skulle ni förstå.  Dock finns det ingen som förstår för jag har ju som sagt inte släppt någon tillräckligt nära för berätta dessa saker.

Äntligen känner jag mig lycklig igen...men också på samma gång helt förstörd.  Jag känner saknad, längtan och jag kan komma på mig själv sitta och drömma om någons varma gröna ögon som stirrar in i mina, ett leende som får mig att le och får mitt hjärta att slå ett extra slag, någons hand i min som aldrig vill släppa taget...
Jag känner mig patetisk som sitter och skriver detta och varje ord och varje tanke får mina ögon att fuktas och jag känner hur en klump byggs upp i halsen.  Att inte få vara nära dig just nu och få släppa ut alla mina känslor och få visa dig hur mycket jag tycker om dig plågar mig. 

Något förvånad är jag över hur lätt det var att släppa taget, jag trodde aldrig att de skulle gå men jag antar att det som fattades var rätt person.  Det är en oerhörd lättnad i alla fall att veta att man inte helt tappat förmågan att känna dessa känslor.  Frågan är nu bara vad nästa steg blir, för just nu känns det som att jag klarar allt...