sexonthebeach

Nu jäklar händer de mycket, har de senaste dagarna gjort en massa intressanta upptäckter om mig själv, folk i min omgivning och om min oförmåga att släppa taget och bara låta allt gå som de går...
Sedan ett antal år tillbaka har jag aldrig tillåtit mig själv att släppa någon riktigt nära av rädslan att bli sårad av den jag älskar.  För någon månad sedan beslutade jag mig för att jag skulle göra ett tappert försök att bryta ner denna barriär som funnits runt mig och det verkar som att jag har lyckats.  Jag kanske inte har släppt någon väldigt nära inpå livet ännu men däremot finns en känsla inom mig som jag knappt minns, jag tror jag älskar igen.  Ni kanske tycker det är löjligt men om ni visste hur instängd jag varit i mig själv skulle ni förstå.  Dock finns det ingen som förstår för jag har ju som sagt inte släppt någon tillräckligt nära för berätta dessa saker.

Äntligen känner jag mig lycklig igen...men också på samma gång helt förstörd.  Jag känner saknad, längtan och jag kan komma på mig själv sitta och drömma om någons varma gröna ögon som stirrar in i mina, ett leende som får mig att le och får mitt hjärta att slå ett extra slag, någons hand i min som aldrig vill släppa taget...
Jag känner mig patetisk som sitter och skriver detta och varje ord och varje tanke får mina ögon att fuktas och jag känner hur en klump byggs upp i halsen.  Att inte få vara nära dig just nu och få släppa ut alla mina känslor och få visa dig hur mycket jag tycker om dig plågar mig. 

Något förvånad är jag över hur lätt det var att släppa taget, jag trodde aldrig att de skulle gå men jag antar att det som fattades var rätt person.  Det är en oerhörd lättnad i alla fall att veta att man inte helt tappat förmågan att känna dessa känslor.  Frågan är nu bara vad nästa steg blir, för just nu känns det som att jag klarar allt...

Alltså de här med känslor är ju ett jävulskt dumt påhitt och jag har i dagarna börjat inse varför jag försökt hålla dem i styr en längre tid...  Det är ju dock inte så lätt alla gånger utan i bland måste man bara ge efter för dem och sätta sig ner och onanera...oj, blev fel där...jag menar man måste ge efter för dem och våga ta det där lilla steget, problemet är dock att det där lilla steget är så oändligt stort för vissa, för mig bland annat...  Jag har starka funderingar på att kolla upp om det finns någon institution som kan tänkas ta hand om sånna som jag så vi inte tillåts härja fritt bland allmänheten.  För hur skulle de se ut om folk sprang runt och drog i skinnet i tid och otid?

Nä nu ska jag försöka vara lite seriös, de kommer ändå att hinna spåra ur innan detta inlägg är slut så jag ska passa på medans jag har några hyfsat kloka tankar i huvudet.
De är nämligen såhär att de finns en ganska söt å trevlig tjej som hänger på väggen vid sängen......det är nämligen såhär att de finns en ganska söt å trevlig tjej som bor i Umeå och pluggar på Universitetet.  Ryktena säger att hon är spritt språngande galen i mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag menar hon är ju trevlig å så men jag som inte varit med en kvinna i hela mitt liv blir lite osäker när hon är så frammåt.  Det närmsta jag varit någon form av erotik med en riktig tjej inblandad var på gymnasiet när min mattelärarinna hjälpte killen framför, böjde sig frammåt och putade med rumpan rakt upp i ansiktet på mig...de va tider de...
Jag vill ju inte visa min osäkerhet och jag vill inte verka allt för världsvan heller, om man bara hade lite koll på hur tjejer fungerade och hur de beter sig i olika situationer så skulle allt bli mycket lättare.  Nej, jag har de fan inte lätt...  Det känns lite jobbigt för de pirrar liksom i magen när jag tänker på henne å de är mer än en gång per dag vill jag lova, jag vill ju att hon ska veta att jag tycker om henne men hur ska jag våga säga det till henne...är de ok att bara säga säga det eller ska man liksom bara ta de lugnt å vänta på att hon tar något intiativ?

Tyvärr tror jag att man någon gång måste försöka inse att det nog inte finns någon där ute för mig, men jag gillar ju hundar så jag kan skaffa mig några sånna för närhetens skull, trivs ju ganska bra ensam så man får väl köpa sig ett hus här i Flarken, sen så finns de ju internet så man kan få sig nån form av erotik...sen så kan man ju adoptera en unge om man nån gång skulle vilja ha nån att ta hand om å pyssla om å lära allt man kan. 
När jag tänker efter låter de inte allt för tokigt.

Fast jag kan inte sluta undra vad hon gör just nu, om hon tänker på mig och om hon ser fram emot nästa möte lika mycket som jag gör.  Många frågor utan svar, ungefär som lärarutbildningen, väldigt mycket är grått i stället för svart och vitt.  Tycker inte om grått...